My life, love or hate it.

Jag vet inte längre vad jag ska skriva om, när man är ledsen rullar pennan av sig själv nästan. Vi fårse hur mycket skrivet det blir här i härdanefter :)

Just nu har jag många brutalt bra jobbveckor framför mig, ledig på julafton iaf men sen jobb jobb och jobb! Längtar grymt till nyår, för då har jag semester och sticker ifrån Sverige! Woooopa!

Idag gjorde jag det jag skulle gjort för flera månader sedan, bröt upp.
Jag måste gå vidare med mitt liv, vakna upp ur den drömvärld jag levt om att du varit på semester och snart kommer hem.
Jag ska börja tänka positivt, att det vi haft har gett mig ännu mer lärdom att inte lita på någon, att inte öppna mitt hjärta och blotta det totalt för någon. Jag ska ger inte upp, någon dag kommer jag hitta personen i mitt liv, mannen jag ska leva mitt liv fullt ut med i glädje, motgångar och sorg. VI ska klara ALLT och framförallt TILLSAMMANS.

Jag är verkligen glad att jag tog klivet ut i livet igen, och jag vet att jag står stadigt med båda benen igen!
Jag önskar dig all lycka med ditt liv, skulle aldrig kunna göra något annat. För du kommer alltid betyda något för mig! Men nu är det över på riktigt.

true love is not destroyed if you really want to live with someone!

Puss& kram.

(något väldigt litet gjorde mig så stor idag, ett litet litet kort med små söta pingviner på. All kärlek till Alexandra ch hennes familj. Men du får inte ditt förrens du åkt tillbaka till England igen! Älskar dig föralltid, jag är så glad att du stöttat mig genom allt svårt, även fast du är så långt långt borta).

& min fina Jokko, min kärlek för dig går inte beskriva med ord eller text. Du är bara en bit av mig, och försvinner aldrig! <3

Jag kommer låta hela världen få veta, vilken skitstövel du blivit. Vilken märklig människa du blev.

& hur mycket jag fortfarande längtar.

Hur långt du än flyr, vart du än flyr kan du inte fly från det som varit.
Det är där, ett kapitel för sig. Men hur ont varje sida må göra så måste du läsa dom. Du måste läsa dom för att inse och förstå varför endel berättelser slutar som de gör. Du kan inte regissera alla dina slut själv, men du kan regissera ditt liv.
Från första sidan, till sista sidan.

Gräv aldrig din grav för någon annan. Låt dig inte vara en skådespelare i bakgrunden i någon annans drama.
Jag har varit soldaten i en historia om två. Att kriga för det du är, för det du tror på kostar dig en skadad själ.
Men blåljusen kan inte ge dig medicin mot en trasig människa, de kan inte laga dig. Du måste själv plocka upp bitarna, du måste bygga upp dig själv igen.

Andras ledord kan ingen få dig att förstå. Har vägrat att inse.
För någonstans kommer hjälten in i bilden, den forna soldaten som krigar för det den tror på. Jag kan ta samma kula tusen gånger om, för jag vet att jag tar mig upp. Jag slåss för det jag tror på.
Jag tror på mig själv.

Blivit lämnad i staden som skriker förflutet. Försöker ta tåget bort, hitta styrka och förstånd. Men någonstans på vägen mellan borta och hemma insåg jag att min styrka ligger i trogna vänners närvaro.
Vissa säger att mitt förstånd spelar spel med mig, men jag tar en kula för det jag tror på. Mig själv.
Och mitt förstånd finns kvar hela tiden, jag måste bara hitta det när jag fumlar bort mig i mörkret.

Jag kan gå själv. Även fast jag snubblat tusen gånger om. För jag tar mig upp.
Har insett att man måste våga falla fritt för att världen ska ge dig lärdom. Mitt hjärta har spelat min hjärna ett spratt mitt emellan lyckorus och misär. Men jag ser på alla tårar som något som bygger mig större och starkare.
Jag kan spelets regler nu. För efter allt...jag har ju skrivit dom.

Ingen annan kan ta sönder mig nu. Inget kan göra ondare än vad de redan gjort. Jag känner staden nu, jag känner mitt förflutna nu.
Jag skrattar och jag ler.
I mina ögon är jag en hjälte, en soldat som slogs för det hon trodde på.

En soldat som trodde på sig själv.

Jag älskar dig.

Jag har möblerat om och lämnat dig kvar på övervåningen.
Jag kommer plocka fram dig när jag saknar dig för mycket. Men fram tills dess ska jag försöka gå vidare.

Jag älskar dig mindre idag.

Jag kommer älska dig livet ut, eftersom jag framför en kille som jag just träffat, (som har alla mina principer i ett förhållande jag letar efter), jag väljer bort honom, för

1. Han har inte din blick.

2. Han ser inte ut som dig.

3. Han rör mig inte som du gjorde.

4. Han ler inte som du

5. Han pratar inte med mig som du.

6. Han har inte sjuk humor, som jag.

7. Han har inte din tunga.

8. Han har inte din energi.

9. Han har inte din sexighet.

10. HAN ÄR INTE DU.

Vill tacka för fina kommentarer både från vänner och läsare! Värmer verkligen! Men dock kan jag inte svara till er, skriver genom min mobil och kan endast läsa era fina kommentarer men inte svara på dom? Någon som vet?

Tack iaf, jag ignorerar er inte :)
Puss E

Jag vet att ingenting någonsin kommer bli som förut igen. Våra händer kommer aldrig platsa i varandras igen, våra händer som innan var som pusselbitar har blivit kantstötta och blivit opassande för varann. Våra läppar är som blommor utan vatten mot varandra och är redo att ersättas utav nya. Kärleken är förbi, och någonstans inom mig känner jag hur den sakta men säkert slukar upp all vår vänskap vi delade.
Den första gången jag såg dig kunde jag aldrig i min vildaste fantasi föreställa mig vilken resa jag skulle få göra tillsammans med dig. Den har både varit fantastisk, jobbig och som Askungen hade sagt, "alldeles alldeles underbar". Utan dig i mitt liv hade jag aldrig fått uppleva vad ordet älska betytt. För jag älskade verkligen, älskar. Det finns inte en människa som satt så djupa ärr i mig som du har gjort. Jag är, som jag ofta säger och kommer fortsätta säga, så tacksam över att jag träffade dig den kvällen, att du glömde dina solglasögon här och att du kom tillbaka till min födelsedag och att den dagen valde att bli min. Jag visste det inte då, men nu vet jag att jag aldrig någonsin hade kunnat få en bättre födelsedagspresent. Jag fick ett så stort paket, fyllt av glädje, lycka, skratt, kärlek och värme. Jag fick en människa som jag fortfarande känner att jag vill dela hela mitt liv tillsammans med. Jag fick även tårar, sorg, tråkigheter, olycka, sömnlösa nätter och ett brustet hjärta. Men långt inne i mig så känner jag hur stark jag blivit, tack vare dig! Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna tacka dig fullständigt. Du har verkligen rört om i mitt liv. Jag säger inte att du inte gjorde det på ett värdigt sett, inte mot dig själv och absolut inte mot mig, men det stryks så lätt över med all den lycka du faktiskt har lämnat hos mig.

Fortfarande är det en stadig kamp om att sluta fundera på hur livet hade sett ut idag om du fortfarande hade varit kvar vid min sida. Och inte allra minst hur mycket jag hade älskat dig idag. Jag kan inte säga att jag älskade dig mer när du plötsligt försvann, men på något vis så växer det någonting inom mig varje dag, en växt av kärlek och saknad.
Jag kommer alltid älska dig, det finns inte en människa i hela universum som skulle kunna ersätta den platsen du lämnade kvar hos mig. Du är alldeles för fin för att glömmas bort. Och du ska veta, att hur mycket du än kommer spotta på mig så kommer jag alltid finnas här för dig, med tak över huvudet, med ett hjärta fyllt av kärlek och med en axel att gråta på. Inte för att jag älskar dig och vill vara din andra hälft, utan för att du är en så speciell person och du förtjänar det absolut bästa. Jag önskar världen kunde se dig med mina ögon.
Folk säger, "efter regn kommer solsken", det solskenet måste dragit förbi mitt hem, för när du lämnade kom vintern snabbt.


Jag tror inte att någon kan älska dig så mycket som jag gjort.

Dagarna springer förbi, julklappar ska handlas, huset ska pyntas, det ska bakas, och jul/nyårsklänningar ska köpas med snygga skor och smycken till det! Detta som alla år har varit SÅ kul, MEN vad hände detta året, månaden oktober förstörde allt, 10 oktober tog hela min energi med sig ner i graven. Jag är så kär alltså?

Jag har inte riktigt släppt chocken av att du flyttat, din lukt sitter fortfarande i väggarna. Och ibland kan jag komma på mig själv ståendes intill väggen och gråta. För det luktar liv. Det luktar kärlek! Det luktar underbart.

Häromdagen gick jag runt på baksidan, jag hittade en kork i gräsmattan, denna korken gjorde att mina ögon genast började vattnas, och mina mungipor åkte upp och ner, med all stryka slängde jag korken och försökte slänga tanken. Men jag var tvungen att gå och hämta "Loka- vattenmelon" korken igen. Jag grät och skrattade om vart annat när jag tänkte tillbaka på sommaren, vårt vattenkrig. Den tiden då jag fick vara mig själv i dina armar, på den tiden jag fick leva det liv jag alltid velat.
Jag kom på med senare med småsaker jag har sparat av dig, ett tom chokladpapper, Marabou, ligger orörd vid ditt sängbord där du lämnade det. Mitt "E" står och skriker till ditt "J" om att vakna igen. Och "K"s rum står orört.

Jag kan inte förstöra det liv jag levde, genom att ta bort detaljerna som skapade det liv jag vill leva.

En dag i livet ska jag tacka mina ex som lät mig få träffa dig.

Jag orkar inte tänka på oss längre, det oss som varit måste få gå vidare nu. Jag påminns varje dag utav dig, men jag måste försöka. Tror du att jag någonsin att jag kan må bra när du kräver detta av mig, att leva utan dig?

Jag kanske inte betyder någonting för dig, inte så som du för mig. För dig kanske det inte spelar någon roll, men för mig spelar allt en stor roll.

Tror du jag kan gå efter magkänslan, gå efter det som känns bra, när du tvingar mig till att leva utan dig.

Kanske är jag girig, det finns så mycket att få. Och kanske vill jag bli bekräftad, hur svårt är det att förstå? Hur kan di kräva detta utav mig? Hur ska jag palla att leva utan dig?

Tror du jag kan följa min magkänsla idag... Tror du jag kan gå efter det som känns bra, när du kräver...

Att jag ska leva utan dig.

Idag är en sån dag som det inte finns motivation till någonting, städa är inte roligt, för jag får inte göra det för din skull. Sminka mig är inte roligt, för du kommer ändå inte se skillnaden. Tända ljus brinner inte lika fint, för du ser det inte. Nybäddad säng är inte skönt, för jag får inte hålla om dig under täcket.

Vissa dagar är svårare än andra, idag regnar det, de är ovanligt mörkt och det är fredag. Jag brukar gillar helger, och speciellt en sån helg som denna, jobbhelg. Jag kan tänka på annat.

Jag längtar inte efter julen, jag vill bara att den ska vara över. Jag vill inte fira den, för jag känner mig ensam.

Jag vill att denna dagen ska vara över.
NU!

53 dagar utan dig.

Men ändå så nära.

Ibland kommer jag på mig själv, sittandes ensam och fundera, ni vet när man fundera sådär mycket så allt runt omkring inte längre syns.
Ibland, eller rätt ofta, tänker jag på hur mitt liv skulle sett ut om jag inte träffat dig. Om våra vägar aldrig hade korsat varandra, vem hade jag då varit nu?

Jag är så tacksam för att jag fick den tiden tillsammans med dig, även om den är över så lever jag fortfarande på våra lyckliga stunder. Jag antar att det är de man måste göra för att inte nudda botten. Många säger till mig att kolla på det dåliga, vilket är så himla lätt att göra för att lättare kunna glömma. Men i allt det dåliga hittar jag bara positiva saker. Och det är därför jag är så tacksam! Du fick mig att se att livet faktiskt inte är så bra, inte för alla. Jag blev så stark som människa av att se hur illa behandlad du blev, låter väldigt hemskt men av ren kärlek från mig så är du den starkaste människan jag känner, även fast du känner precis tvärtom ibland. Jag håller fortfarande mitt ord på att; "när du är redo att le mot mig igen, så kommer jag stå här med öppna armar för dig", jag skulle aldrig kunna vända dig min rygg, hur ledsen och sårad du än har gjort mig, så har du ändå bakom allt detta byggt upp mitt liv till något vackert.

Jag blir starkare av andras motgångar, men bara av kärlek.