My life, love or hate it.

Jag är så tacksam för jag har så fina vänner, utan deras hopp hade jag inte klarat mig. Jag är så fascinerad av hur dom formar mig, hur dom ens klarar av att leva med mig?
Jag drabbas ofta av panik, över att inte veta ut eller in på saker och ting. Utav att inte veta om jag vill att du ska vara min eller inte. Paniken över att inte veta någonting överhuvudtaget.
Jag är så tacksam,(vet inte hur Jag ska beskriva det med ord),över att ni alltid finns där. Att ni alltid står med rak rygg och säger vad ni tycker är rätt eller fel, även fast jag tycker ert fel är rätt. Och även fast mitt fel är rätt så älskar ni mig? Jag är stolt. Stolt över att ha sådana vänner!

Jag kommer alltid älskar, kommer alltid vara ledsen, kommer alltid sakna, längta och hoppas efter honom, men mina vänner har lärt sig att leva med detta. Och jag är så jävla glad över det! Dom fattar, även fast dom inte vill.

Det kallar jag fan vänskap!

my heart will belong
to you the rest of my life, and it
never be able to control!

Min lilla älskling älskar verkligen snön.
Och allra helst när någon vill busa runt ordentligt med honom, så imorgon blir det att ta på sig varma kläder och ge sig ut med honom några timmar innan jobbet. Ja, har man inga barn så får man ju leka loss med hunden :)
(och Lizton, tänk på att jag gör det endast för din skull).

Mitt hjärta så fin!

Ibland så längtar jag så jag håller på att spricka, jag vill bara vakna upp ur denna hemska mardröm och leva det livet jag hade för några månader sen. Jag vill känna den lyckan jag kände tillsammans med dig. Jag saknar dig idag, idag är det värre än igår och imorgon kanske det kommer vara lugnt igen. Det är så konstigt det där med känslor, hur dom helst plötsligt bara bryter ut. Har legat och kollat på min arm i tio minuter snart, läst ditt namn framifrån, baklänges och slängt om bokstäverna. Ibland funderar jag på att faktiskt ha den kvar, men varför ska jag plåga mig själv ännu mer. Jag har redan kämpat mig igenom detta långt. Men något i mig vill stanna kvar i det vi hade. Någon del i mig vill längta.
Jag vet att jag inte kan gå här och vänta, men på något omedvetet sätt gör jag fortfarande det, och det kommer jag på i sådana stunder som nu. I varje andetag, varje rörelse och i varje hjärtslag finns du, även om jag inte tänker på dig så är du ändå med.
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna släppa taget helt, kommer jag någonsin ens att göra det? Jag älskar dig så otroligt mycket fortfarande att jag är rädd att jag aldrig någonsin kommer kunna älska någon på riktigt igen. Och jag vill inte älska någon annan för att glömma dig, det känns bara falskt och otroligt fel. För jag vill inte sluta älska. Det var skönt att älska dig på något sett, allt var så enkelt med dig. Du var lätt att älska!
Jag är så rädd att se dig gå vidare, medan jag själv står kvar och stampar i samma hål. Även fast det enda jag vill är att du ska vara lycklig så är det sista jag vill att du blir lycklig av någon annan. Det är ett jävligt egoistiskt tänkande från min sida. Men jag är så rädd.. Tänk om jag aldrig kommer våga älska någon annan igen, eftersom det livet jag vill leva hade jag tillsammans med dig. Tänk hur mycket känslor jag redan spritt på dig, jag tror inte jag har några känslor över för någon annan. Jag har bestämt mig känns det som, jag VILL älska dig.

Iallafall idag...

Jag vet inte hur jag ska hantera alla känslor jag har. Jag hatar att se någon jag bryr mig så mycket om försvinna dag för dag utan att bry sig. Jag kan inte bara stå och se på, men kan heller inte göra något eftersom det inte finns någon livskraft till att hjälpa till att få saker och ting på plats. Jag kämpar med tankar på dig hela dagen, att du faktiskt en dag kommer vara helt borta och ingen någonsin hör ett ljud av dig längre. Jag är rädd för att minsta ditt underbara skratt, din värme och hela dig. Jag älskar dig så mycket, och jag vill inte att någon ska skada dig. Inte mer nu, det räcker snart. Men det är du som måste vakna och inse det nu. Jag kan inte tvinga dig, kära du.

Jag har mött så mycket människor i mitt liv, otroligt många falska men även många fantastiska. Men tyvärr är dom lätträknade när jag tänker efter. Jag försöker inte påstå att jag aldrig gjort någon skada, för det har jag, mer än vad folk någonsin har förtjänat. Man växer väl upp och inser vad som är rätt och fel, iallafall jag. Men jag undra hur många som egentligen aldrig kan släppa att såra andra människor, för jag menar någon självdisciplin som människa måste man ju ha? Hur man medvetet kan vilja såra sin bästa kompis, pojkvän/flickvän eller ex för att sedan dagen efter be om ursäkt? För ber man om ursäkt då menar man ju förhoppningsvis inte det man sagt eller gjort, men det måste ju ändå varit meningen att såra personen i fråga någonstans? Jag försöker att finnas och förstå dom jag tycker om, tilloch med dom jag aldrig någonsin gillat speciellt mycket. För jag vet hur det är att stå med händerna i fickorna och känna sig som världens ensammaste människa. Jag vill inte att någon ska känna sig ensam, dålig och underskattad som människa. För jag är inte sån som person. Jag vet att jag aldrig kan rädda alla jordens invånare från sorg eller orättvisa, men det vill jag inte heller, jag vill hjälpa dom som står mig nära och som jag faktiskt bryr mig om. Jag kanske försöker för mycket ibland, att det ger omvänd effekt på vad jag menar, att min hjälpsamhet får i personers ögon som nyfikenhet? Men så är det inte, det handlar endast om omtänksamhet och vänskap från mig.

Jag vet att man ska släppa det som varit, jag har släppt alla mina ex förutom mitt sista, honom kommer jag ALDRIG någonsin att släppa, skulle jag bli väckt mitt i natten klockan 3 av att han behövde mig av vilken anledning som helst så skulle jag finnas där för honom. För han betyder så fruktansvärt mycket för mig som person idag och inte som ett "ex". Han fick mig att bli rak och ärlig mot folk.

Vänner som gått mig bakom ryggen med mina ex/pojkvänner eller annat som sårar vilken människa som helst, många av dom är också förlåtna. Inte för att jag tycker det är okej att göra så, utan för att jag faktiskt aldrig någonsin hade klarat mitt liv utan dom vid min sida. För ibland måste man förlåta för att växa som människa.

Jag ser fram emot 2012 något fruktansvärt, för inget annat år har varit mitt år, men 2012 är verkligen mitt. Jag känner det enda från tårna. Detta året ska jag vara det enda som är rätt för mig, jag ska vara jag!