Det är fan vänskap!
Jag är så tacksam för jag har så fina vänner, utan deras hopp hade jag inte klarat mig. Jag är så fascinerad av hur dom formar mig, hur dom ens klarar av att leva med mig?
Jag drabbas ofta av panik, över att inte veta ut eller in på saker och ting. Utav att inte veta om jag vill att du ska vara min eller inte. Paniken över att inte veta någonting överhuvudtaget.
Jag är så tacksam,(vet inte hur Jag ska beskriva det med ord),över att ni alltid finns där. Att ni alltid står med rak rygg och säger vad ni tycker är rätt eller fel, även fast jag tycker ert fel är rätt. Och även fast mitt fel är rätt så älskar ni mig? Jag är stolt. Stolt över att ha sådana vänner!
Jag kommer alltid älskar, kommer alltid vara ledsen, kommer alltid sakna, längta och hoppas efter honom, men mina vänner har lärt sig att leva med detta. Och jag är så jävla glad över det! Dom fattar, även fast dom inte vill.
Det kallar jag fan vänskap!
